Mina kids

Jag älskar dem så mycket. Det finns liksom ingen hejd. I bland (very often) så ägnar jag nätterna till att tänka "tänk om" tankar. Tänk om Love blir påkörd på väg till skolan...Tänk om Nilas dör i sömnen..Tänk om...OSV. Varför gör "man" (läs jag) så här? Varför inte njuta av det man (jag) faktiskt har istället för att fantisera om att det går förlorat? Jag får på riktigt ångest över att läsa tidningar eller att se på nyheterna för jag är så rädd att de ska säga hemskheter som hänt små barn, för då vet jag vad som händer, hello sömnlösa nätter med vidrig ångest. Är det bara jag som håller på så här?

Jag inbillar mig att folk tror att jag är en cool katt som inte oroar mig för morgondagen. HA! Det gjorde jag inte heller, innan jag fick barn. Så fort Love letat sig ur slidkanalen så började det "andas han" "mår han bra" sitter byxan för tajt" "40 graders feber! 1177!". Nilas är 14 månader och vi har inte haft barnvakt till honom än. Men snart är det dags. David och jag ska i väg på hotellweekend och pojkarna ska vara med mormor och morfar. Om jag har ångest över det. OM JAG HAR ÅNGEST!? Jag tror att jag måste börja hos psykologen igen.