Två goda gärningar

Johanna och jag har varit riktigt fina "girlscouts", eller vad ska man kalla det.

1:a tillfället:

En brun halvstor hund springer förbi vår gård utan koppel eller ägare. Han springer rakt mot stora vägen. Det går ju bara inte, han kan ju bli överkörd. Så jag sprang efter. Jag sprang och jag sprang. Runt hela jävla Skutskär sprang vi. Hur orkade jag och min rultiga semesterkropp undrar jag så här i efterhand. Till slut kom jag i fatt henne (måste vara en hon, karlar är fan inte så här uthålliga).  Då kom jag på; tänk om inte jycken är snäll? Kanske är hon på dålig humör? PMS? Jag sätter mig på huk och lockar på henne, hon kommer fram och luktar surt på min hand. Vänliga snälla ögon och en alldeles för kraftig kropp (hur orkade hon springa så jävla fort!?). Men hur ska jag nu hitta ägaren.  Fick släpa henne runt halva Skutskär igen, fråga människor som passerade. Till slut fick jag napp och rymlingen hittade hem.

2:a tillfället:

Jag, Johanna, Love, Nilas och Maja var på Rullsand och badade. Efter första doppet så sätter vi oss alla på strandfilten och intar dagens första fika. Muuuus! Helt plötsligt skriker Love "han bajsade!". Vi ba "VEM!?" "den där lilla pojken med lockigt hår", flämtar Love fram. "Nä, det där är en kotte" säger Johanna. Precis när hon säger det kommer det tre måsar och attackerar den bruna "körven" och den slits i flera bitar. "IHHHHHH, DET ÄR BAJS!!" skriker vi i kör. Med det skrikigt får vi sedan bevittna, på front row, hur den lille pojken klämmer ut ytterligare en kabel. Uiiiiiiiii! När äckelchocken lagt sig så kommer jag på, vart är föräldrarna? Reser mig upp och frågar runt bland samtliga som sitter runt oss. Ingen känns vid den lockige bajsnödige pojken. Han var max 2,5 år. Jag går fram och pratar med honom, "vart är din mamma och pappa?" varpå han drar upp axlarna. Han vet inte. Vi bestämmer oss för att byta plats, ungarna vill inte bada där det finns bajs överallt. Vi packar i hop (det har väl gått en kvart ungefär), men vi kan ju inte lämna den lille pojken alldeles själv vid vattnet. Så medan jag släpar ungar och packning till andra sidan stranden så tar Johanna pojken (som börjat springa mot vägen och ropa på pappa) för att leta föräldrarna. Tio minuter senare hittar de pappan. Pappans kommentar på det hela var "jag tittade bort sedan var han borta", helt lugnt. Hade min unge varit borta 20 minuter på en strand så hade jag varit fucking hysterisk. Jag hade engagerat hela stranden och skrikigt " NILAS!!!!" "HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP".